We keep swingin' and we all just go down, saying and playing what we think

Good Charlotte (välkommen tillbaka, äntligen!) 
 
Så, ett inlägg om musik från 2016 då, som sig bör, måste hålla i tradtitionerna. Blev en hel del konserter förra året, ca 30 stycken och två festivaler och då har jag inte ens räknat alla små klubbgig o gratiskonserter. I år har jag mycket att se fram emot också, har redan bokat in 10 konserter och två festivaler och det lär bli många fler. 
 
Bästa konsert
Ni vet, de är ju så svårt, Håkan o Kent var fenomenala som alltid, Muse var helt amazing, Pierce The Veil, Troye Sivan, Adam Lambert, IAMX, Passenger och Pvris var ju även de sjukt bra. Panic! at the Disco i London var ju helt sjukt. De som toppar dock, de som hade allt, verkligen allt man kunnat tänka sig var Twenty One Pilots. De har allt från supergalet mycket konfetti till att springa runt över publiken i en boll, klättra upp på en pelare, spela på mixerbordet, stå på publiken på plattformar, trumma sönder en trumma medans publiken håller upp och håller emot trumman osv. och publiken är helt vild och helt med, på allt. Var ju lite småsynd att de bara fick spela för 3500 på annexet när de sålde ut 8000 i typ alla andra länder, i Sverige bara vägrades de flyttas till något större, men det var en sjukt bra lokal för en sådan konsert dock. 
 
Bästa festivalspelning
Little Jinder, Years & Years, Zara Larsson, Belle & Sebastian, Susanne Sundför, Anna Diaz, the 1975. Fasen både Bråvalla och Popaganda leverade verkligen. Popaganda var mitt eget lilla äventyr med efterfester osv hur kul som helst. Bråvalla var ju oxå själv men kändes så hemvant på nåt sätt. Allt med Popaganda var så nytt för mig och så skön stämning. Så tryggt och trevligt, inget våld och så härligt bara, lite i vår egen bubbla. Inga skriverier efteråt. Inte som efter Bråvalla och andra festivaler då det varit helt hemskt. Tycker det är så sjukt läskigt och tråkigt, hoppas verkligen att det vänder i år. 
 
Bästa klubbgig/gratiskonsert utomhus
Little Jinder igen, fan va ja älskar henne, hon är bara så fin o härlig. En sann perfektionist, så lik mig, blir förbannad när ljudet inte funkar, blir förbannad på allt men älskar alla o är så himla fin, hela tiden. 
Var även kul att se Llojd äntligen, blev dock sista och första gången eftersom de la ner, suck. Kite var som vanligt fint att se oxå, de är så bra live, typ bland de bästa Sverige har faktiskt. 
 
Bästa album
Pierce The Veil?, Jupp, det har släppts många skivor men detta är min favorit, detta är min ångestmedicin, den jag drar upp när ångesten pratar för högt, fan va bra den funkar, fan va bra den är. 
Andra bra:
Sum 41
Veronica Maggio
Shura
Waterparks
Bry
The Last Shadow Puppets
Tove Lo
Kent
Håkan Hellström
Good Charlotte
Panda da Panda
Laakso
The Ready Set
Panic! at the Disco
Little Jinder
Blink 182
Sia
mfl.
 
Bästa låt
Spotify gjorde en lista med topplåtar för 2016, ni kan gå in o kolla på den tycker jag, delar med brorsan så the Darkness, Magnum och Less than jake osv står jag inte för men annars så: (tryck på orden nedan)
Majas topplåtar 2016 
 
Från hatkärlek till ren kärlek
Asså, jag vet inte. jag vägrade Twenty One Pilots till januari förra året. Jag har följt dem i tre-fyra år på tumblr, jag har älskat allt utom hur de låter, älskat hur härliga de är med varandra och mot sina fans, älskat deras texter, älskat deras upptåg live men sound-mässigt har det inte fungerat. Det dröjde till jag hörde the Judge, sedan föll allt på plats efter det och det är jag glad för, fan va bra dem är.
 
Bästa upptäckt
Återupptäckte Bry, det var ju kul, pga Twenty One Pilots dessutom. Kul att se honom, träffa honom och senare köpa hans debutskiva. Blossoms var oxå en kul upptäckt och så Bones. Bones var förband till Pvris och det är två tjejer som verkligen kan allt bättre än någon man med gitarr jag nånsin sett, de har ett väldigt punch in the face på patriarkatet attityd oxå vilket jag totalälskar. Har en låt som heter girls can't play guitar vilket är något de fått sagt till sig och sedan skrev en låt om, så jävla sköna och härliga tjejer. Fick även träffa dem och berömma dem och de var hur genuina och trevliga som helst!
Måste även nämna Highasakite, LANY och Shura. Sjukt bra artister :) 
 
Årets mest överskattade låt och artist
Asså, jag vet inte, tycker Markus o Martinius elektrisk är ganska svängig o gullig. Tycker att Drake är hur bra som helst tillome, Justin Bieber oxå. Frans är helt underbar med. Har verkligen blivit mer tolerant med åren. 
 
Mest underskattade artist
Som alltid små svenska band såsom pilotsonen, Marigold osv. Tycker även Emil Berg är underskattad trots framgången med swipa höger. Sedan har vi Ida Redig, hon är bäst och hon vet det. Hoppas hon får mer cred i år, hennes producerande och låtskapande är helt sjukt bra. Även Anna Diaz går in här, hon platsar up there som en av Sveriges bästa kvinnliga artister, fan va bra hon är. Sen har vi The Ready Set, han borde vara så mycket större. 
 
Bästa comeback
Har varit en del sådana, Good Charlotte, Laakso, The Last Shadow Puppets, Blink 182, Green Day, Sum 41. Good Charlotte är jag mest nöjd med, och Sum 41 såklart. 
 
Bästa musikvideo
Tove Lo's lilla kortfilm, frigörande och konstnärlig. Kallad pornografisk men nej, konst!
Bry - You're alright, fin och sorglig om killar med smink, vackert. 
The Ready Set - hela skivan fick videos, älskar alla, skivan är underbar. 
Years & Years - Meteorite, vad är bättre än Olly Alexander helt klädd i silverglitter lixom?!?
Veronica Maggio - Vi mot världen, en one-take på söder, sjukt fint.
The Last Shadow Puppets - Miracle Aligner, genialiskt superkonstig och närgångna Alex och Miles, me like x)
Twenty One Pilots - Heathens som är från Suicide Squad, en av de få filmer jag såg på bio under året, kommer inte att skriva något inlägg om filmer, jag såg för få. Men Suicide Squad var sjukt bra, älskade den helt igenom, både rollmässigt, scriptmässigt och musikmässigt. 
 
När det kommer till film måste jag även nämna Fantastic Beasts and where to find them som mamma och jag såg i London, sjukt coolt och så bra 3D och älskar att Newt reppar Hufflepuff, sjukt bäst avslutning på en dag på Harry Potter studion var det verkligen. 
 
Igår såg vi Star Wars Rogue One oxå, det var en jäkla bra film, jag gillade den verkligen. Hade mycket cameos och en bra story, lite förutsägbar bara men det är ju omöjligt att inte vara när den lixom är en instickare mellan episoderna. har varit lite mycket med flytten o julen o nyåret o allt sånt så skönt att vi äntligen tog oss iväg. 
 
Sådär då, det var musikkåret 2016, jag vet ett sorgligt år med många döda som jag inte ens pratat om i det här inlägget men året har även haft så mycket ny bra musik. Jag hoppas på mindre död 2017 och ännu mer bra musik. Det har redan börjat bra med Ed Sheeran, Tokio Hotel och You Me At Six, och får inte heller glömma Emil Berg så vi har en bra start där. 
 
Avslutar med lite visdom från Passenger, home, bra låt:
When I start feeling sick of it all
It helps to remember I'm a brick in a wall
who runs down from the hillside to the sea
when I start feeling that it's gone too far
I lie on my back and stare up at the stars
I wonder if they're staring back at me
 
Puss 
Maja 
 

Taking my time on my ride

Twenty One Pilots
 
Så, som vanligt en recap av året som gått, brukar skriva den så att jag känner att jag åstadkommit något under året. För att lyfta upp mig själv så jag inser att livet är värt o leva o att året inte varit skit ni vet. Det är bara det att jag är rädd att jag kommer hitta negativa grejer denna gång, för min helhetsbild är att året har varit helt amazing, visst hade det mycket sorg men det hände så mycket bra grejer och jag mådde bra både psykiskt och fysiskt, relativt iaf, tillräckligt jämn nivå iaf. men let's do it, året i händelser:
 
Årets första dag, något gick fel vid sista utbetalningen på travet och det slutade med att jag inte fick någon lön för den dagen, jag stod på en perrong och grät och hatade allt, men gick på tåget och åkte hem
Jag skrev en massa listor, strukturerade upp min vardag, tog hänsyn till att jag behöver rutiner
Vi började veckohandla igen och jag började med andra ord äta igen, hälsosamt
Jag, mamma och Sony var på Snövit-musikalen, var hysteriskt roligt o medryckande
Första konserten blev Little Jinder på the Crypt, jag stod längst fram, underbara vackra!
Jag var på en svettig IAMX-spelning, så sunkigt, så nice, var helt sjukt. Blev även min sista debaser medis-konsert, det kändes hemskt tråkigt men sjukt bra avslut på en fin era. 
Kent släppte att de skulle sluta som band och jag grät floder och bokade in 2 konserter på stört
Jag o brorsan var på Teddybears, stod längst fram o blev rätt krossade, var kul
Jag fick äntligen jobb via Academic Work i mars, kändes sjukt bra vid sidan av mina halvtidsstudier
Jag och min Sony var på Mariah Carey i Globen, var helt amazing, jäklar vilka höga toner hon kan ta. Sony var galet hungrig hela kvällen och jag pratade sönder om några kompisar som skulle ha barn. På vägen hem i bilen delade vi hemligheter, jag berättade att jag är asexuell (hej pappa, jag förklarar senare), Sony kontrade med att berätta att hon var gravid, jag hade redan gissat det men visste att hon antagligen inte fick säga något än. Blev så glad att jag smågrät lite, var sedan sjukt exalterad över detta resten av året.
Några veckor senare var vi på vår ögonsten Adam Lambert, fortfarande inte över att det hände
Jag var på meet and greet och konsert med Pvris, ett av mina favoritband, de var supertrevliga
Jag var o såg Simple Plan på Gröna Lund, var kul att återse dem
Var med hela familjen på Green Day-musikalen i Stockholm
Jag var med hög ångest på Håkan Hellström på Ullevi, fick total panik på att de skulle vara 70000 i publiken och var på morgonen tvungen att ligga i sängen tills jag verkligen var tvungen att gå till bussen, kunde omöjligen röra mig överhuvudtaget, jag tog mig upp, jag tog mig dit och väl där var allt perfekt
Var på Muse i Globen, världens i särklass bästa liveakt, sjukt bra
Mitt hår växte succesivt tillbaka och de kala fläckarna blev ett minne blott, skönt
Var med familjen i Örebro och såg Bob Hund, åkte i en superliten bil, vi är inte barn längre, trångt
Jag var på Bråvalla, bara en dag men en sjukt bra dag
Jobbade hela sommaren på massa travbanor, precis som året innan, Gotland var bäst och halmstad eftersom vi hann med en del semester på dessa platser, älskar Visby, är så himla fint där. 
Jag arrangerade Sonys möhippa vilket var psykiskt krävande men oxå så sjukt kul. Det blev väldigt lyckat och vi hade en sjukt kul dag, var så roligt att se min Sony ha roligt och de andra tjejerna. Måste ge en eloge till dem för de hjälpte mig mycket med dagen, hade inte fixat det utan allas sammarbetsvilja och öppenhet för störda lekar. Jag borde bli festfixare fick jag höra, vore faktiskt kul att vara det x) 
Bröllopet hände, jag borde varit nervös tyckte jag men när allt kom omkring så var jag tärna på min bästa väns bröllop och allt var bara så fint och väl ordnat att jag aldrig kunde bli särskilt nervös. Inte ens för toastmaster-rollen. Allt kändes bara så bra och jag var så fylld av kärlek och lycka. Älskar er Sony o Rasmus, ni är så jäkla fina tillsammans, tack för att jag fick äran att vara med på er stora dag :) 
Jag o mamma var på Lars Winnerbäck, var en underbart vacker kväll med en Lasse rörd till tårar av Linköpings kärlek, det var väldigt fint.
Sen var mamma o jag på Iggy Pop, kul att äntligen ha sett, gubben kan än!
Jag var på Popaganda, visserligen ensam men så sjukt härlig helg, var ett spännande litet äventyr.
Var på Troye Sivan på Gröna Lund, var fint att äntligen få se, jag var så stolt, följt honom i många år
En massa stjärnor dog under året, men 2016 tog även min föredetta dirigent som jag visserligen inte kände så nära men som jag haft många fina stunder med som ung i musikkåren och han var inte särskilt gammal heller, vi gick på begravningen hela familjen, kyrkan var proppfull, alla grät hysteriskt mycket, det var fruktansvärt sorgligt och jag har nog fortfarande inte riktigt fattat att han inte finns längre. Mina tankar går dock främst till hans familj och nära vänner, jag kan verkligen inte ens tänka mig vad de går igenom. 
Under samma vecka dog en tjej jag känt sedan gymnasietiden, vi var lika gamla, umgicks inte med henne de sista åren och jag visste att hon var påväg bort men det var en mycket tung vecka då jag självklart tog hand om allla runt mig som behövde stöd och pratstunder men samtidigt ville jag bara sitta i ett mörkt rum för mig själv ett tag, inte jobba, inte vara stark men jag körde på, det gick. 
Pappa och jag var på Kents turnépremiär i Linköping, precis efter begravningen, jag hade inga tårar kvar att ge Kent men de gav mig ändå bara känslor av kärlek, glädje och seger så det gick det med.
Var och såg på Passenger i Filadelfikyrkan i Stockholm, grym lokal, vackert.
Var på utsålt Twenty One Pilots med Bry som förband, hade sjuk mensvärk och svimmade nästan, någon trampade sönder min tå när Josh sprang i en boll över publiken, jag träffade Bry och det första jag fick fram var "shit, you're tall" xD han är sjukt lång dock men seriöst, Maja! 
Jag o pappa var på Blossoms, liten mysig konsert
Såg Kristian Anttila på the crypt, köpte senaste skivan o fick den signerad, Kristian var lika gullig som alltid och jag hängde med gänget från borkhultsfestivalen, härliga människor
Jag o brorsan flyttade in en barack under renovering och bodde i den i två månader. 
Sony och Rasmus lille Nicko föddes och Sony missade således Elton John så pappa och mamma och jag gick och såg honom. Tror nog Elton hade överseende, inget man kan kontrollera precis. De fick en liten sötnos som jag fick träffa 13 dagar senare och sedan träffat ett antal gånger. Han är så mysig, längtar tills jag är där igen.
Under de dagarna var jag iväg, först på Pierce The Veil, på meet and greet, träffade linköpingsfolk, mycket trevligt, var så sjukt skönt att inte vara själv för en gångs skull.
Mamma och jag åkte till London över min födelsedag och såg Panic! At The Disco, jag har väntat 11 år, jag lyckades få biljetter efter en total impuls tidigare under året, var helt slutsålt på några minuter. De var helt enormt bra, mamma var impad. Vi var även på Harry Potter studios och det var så sjukt mycket mer och större o bättre än vad vi någonsin kunnat tänka oss, sjukt värt pengarna. 
Efter det tog jag en månads paus från konserter, jobbade och pluggade en hel del o tog hand om mig själv lite.
Sista konserten blev Kent på tele 2 arena, se förra inlägget, jag fattar inte att det är över nu
Det blev jul och julen var konstigt lugn trots hög stress med morfar nyinflyttad på demensboende och mormor tjurig som få över att ha blivit fråntagen all kontroll över situationen. Det blev bra trots allt, morfar fick vara hemma över dagen och var visserligen förvirrad men han visste vem jag var iaf
Vi hade pappajul och både mamma o Sony med Nicko fick vara med, var trevligt. 
Nyår spenderades hos mina bästa Sony o Rasmus, var en mycket trevlig o lugn kväll efter att ha jobbat nyårstrav under dagen på Mantorp. 
 
Det här året har varit ljusår mycket bättre än de två senaste, jag har haft mina svackor jovisst men inga större sjukdomar och ingen mörk mörk höst. Det har varit en gyttja att gå igenom 2016, absolut, det har varit ett tungt år rent soregemässigt som sagt. Men jag, jag har tagit mig igenom allt och jag har haft kul på vägen. Jag har varit i ett mycket bättre mindset än förra hösten, jag har känt att varje steg jag tagit har varit ett steg längre bort från den där tårfyllda perrongen från förra nyråsdagen. Det här året började med att allt nästan tog slut, jag har kommit så långt ifrån det. Det har varit jättejobbigt och jag har varit så otålig. Mitt hår har inte helt vuxit tillbax än, det står ut lite roligt när jag har det uppsatt men jag vågar ha det uppsatt nu. Jag skiter i om de ser konstigt ut, om någon frågar får jag väl säga som det är, det är helt okej. Ingen har frågat, det der nog inte så konstigt ut som jag tycker. Jag fick nagelsvamp som en effekt av min självsvält förra hösten (iaf tror jag det är därför) och det behandlar jag just nu sedan åtta veckor tillbaka med ett nagellack man stryker på en gång i veckan. Det är fyra fingernaglar, båda tummarna. Det har varit jättejobbigt och gjort mycket ont under året, behandlingen tar minst 6 månader men kan ta ett år. Men det är okej, jag tacklar det också. Just nu känner jag att jag fixar det mesta. Allt utom en sak, att ta tag i mitt liv nu, att hitta ett jobb nu, att göra något just nu. Ska ta det lugnt i helgen, hinna vila, hinna landa lite i lägenheten som man knappt hunnit se sedan vi flyttade in precis före jul och få lite ordning o struktur på saker, det ska bli skönt!
 
Kram på er, blev ett långt inlägg, skriver ett till om musik o film som jag brukar göra imorgon eller fredag.
 
Puss
Maja 
 

Plötsligt står du där övergiven i regnet

♥ KENT ♥
 
Jag har försökt att skriva det här inlägget sedan jag fick veta att Kent tänkte sluta, det känns fortfarande omöligt nu när allt är över. Allt har varit som en virvlande tornado i mitt bakhuvud som jag inte kunnat plocka fram. Att mitt favoritband, det band som funnits hela mitt liv inte skulle finnas mer. Det band som betytt så mycket i så många skeenden i mitt liv. De som alltid bara har varit där när jag behövt dem och alltid släppt en ny skiva just när det har varit som mest nödvändigt i mitt liv. De som har satt ord på känslorna på det mest djupa sättet. 
 
Jag vill berätta om helgen, om hur jag såg den näst sista spelningen och gick med i den enorma hyllningsparaden med ca 5000 andra fans, om hur jag hamnade nära scenen i en enorm arena precis som jag ville, om hur jag vann så många gånger över min ångest denna helg och om hur mycket jag grät när jag insåg att det var för sista gången jag och Kent sågs och om ckocken över hur jävla ont det gjorde att inse det. 
 
Men först vill jag berätta om min tid med Kent, om hur det började, i vilka stunder de har varit extra viktiga och om vilka låtar som för alltid kommer att betyda allt för mig. Med andra ord ett rätt enormt inlägg. 
 
Det hela började med att min mamma fick en bränd skiva i julklapp av min morbror, det var Vapen och Ammunition med Kent (eller tiger-skivan som 13-åriga jag kallade den), detta var julen 2002 och brända skivor var visserligen the it thing men redan då en väldigt lat julklapp. Det hör även till historien att min mamma alltid har hatat Kent, då som nu. Hon har verkligen aldrig fattat hur man kan lyssna på något så deppigt och enligt henne supertråkigt och bara dåligt. Genom åren har jag inte ens fått spela dem i bilen. år 2002 spelades Kent på ZTV hela tiden och jag hade redan hört ett par låtar, i preferin hade jag hört mycket mer tidigare men det var den skivan som tog tag i mig. Mamma gav den till mig, hon ville inte ha den. Jag tog den till mig, ärligt det var jag o tigern mot allt. Visst har det funnits många andra band som betytt mycket, utländska band, jag vet inte Kent har lixom känts mer nära för det är på svenska. Det har varit min trio: Kent, BD och Håkan, nu har jag bara Håkan kvar. 
 

Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...

 

Efter att jag fått tiger-skivan lyssnade jag bara på den med Kent, det kom fler skivor, jag lyssnade på singlarna, jag tror jag laddade ner the hjärta och smärta ep och dom som försvann var en mycket viktig låt för mig när den kom. Men jag köpte inga skivor, jag lyssnade inte tillbaka på de gamla låtarna som kommit före 2002, de hade jagsom sagt bara hört i perferin under uppväxten. Det skulle dröja tills jag var 18, år 2007 på julen fick jag en Kent-biljett i julklapp av pappa. Jag fortsatta lyssna intensivt på pärlor, dom andra och socker men jag lyssnade inte tillbaka. En vecka före konserten säger pappa åt mig att lyssna på en himmelsk drog, han säger att den har en hemsk text men ett jäkla bra beat. Den låten satte igång något i mig, orden "Då kommer känslan, den smygande känslan, den enda jag inte rår på, då stänger jag själen, klämmer ihjäl den" var lite för nära vad jag gick igenom under sista halvåret i gymnasiet. Så kom konserten, de spelade inte den låten men med den konserten sattes allt i spinn.
 
Efter det lyssnade jag tillbaka på allt och till sommaren bokade jag in Kent och Håkan Hellström live i Eskilstuna med min dåvarande pojkvän. Den spelningen var helt absurd, Håkan var förband till Kent, bara en sån sjuk sak. Sedan var den som sagt i Eskilstuna vilket är Kents hemstad och Jocke Berg pratade nästan lika mycket som han sjöng. Det hör till saken att Jocke ofta har svårt att hitta orden och inte brukar bli den som är långrandig men där hade han så mycket minnen och var helt överexalterad över att få berätta hur låtar skrivits och vilka gator allt hänt på. Jag tror det är lite därför de inte hade med tuna på sin sista turné, Jocke gillar inte nostalgi, att se tillbaka och jag tror Tuna ligger för nära hjärtat för att säga hejdå till. I alla fall på den spelningen passade de på att spela håll ditt huvud högt, där spelades den in och släpptes sedan i den box som täckte 10 skivor med Kent. Den fick jag i födelsedagspresent det året. Med den boxen kunde jag dyka ner i Kent och helt enkelt vinna tillbaka allt jag missat under åren. 
 
Från 2008 lyssnade jag intensivt på Kent, under sommaren 2008 jobbade jag som tidningsbud och de var då mitt soundtrack. Det hände mycket hemskt 2008, det var ett av mina svåraste år att ta mig igenom. Ni kan inte ens gå tillbaka här och läsa om 2008, jag skrev inte här då, det var för privat och tungt. Det är det fortfarande, låt mig ha det för mig själv. Men ni vet lägger några textrader här nedan:
 
 
En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem...
 

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

 

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår...

 

Du faller handlöst framför mig
på din väg mot okända land
Och när din sjukdom tagit dig
ska jag ge någon gata ditt namn

Tar fram vår kamera
Tar ännu en bild
Där du bara ler och ligger still

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
Ja, det verkar så enkelt vännen
Men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå...

 

Sedan dröjde det till 2010 innan jag såg Kent igen, då var Kent deppigare än någonsin, det var sommaren de gick av i förtid på en hel drös konserter. De hade förlorat en nära vän vad jag minns. Jag jobbade som funktionär på Peace & Love, min första festival. Jag jobbade när de spelade och jag bad mina kollegor om att få gå så långt bort från scenen som möjligt, jag ville inte höra det jag inte fick se. Vi hade patrullering mellan camping och festival så det blev inte så svårt. Efter en knapp timme av konserten var vi där igen, i närheten och jag hörde introt till mannen i den vita hatten. På grund utav att jag visste att det är deras sista låt kunde vi efter att ha frågat teamleader över radion (man frågar alltid först) om vi skulle hjälpa till vid entrén. Jag visste att snart skulle tiotusentals personer välla ut och ingen skulle vara beredd, det var en halvtimme kvar till de skulle ha slutat. Vi sprang dit och hoppade in i den mänskliga kedjan som såg till att människor inte sprang rakt ut i rondellen bland bilarna. Man skulle kunna tro att folk är smartare men icke. På Arvikafestivalen fick jag se dem. Då spelade de M som jag la in texten till ovan. Det var en mörk spelning, jag kände ingen pepp, de var så trötta och ledsna. Jocke pratade inte alls och M var det tyngsta och mest deppiga jag sett ett band göra. Det var i sanningens namn bara ledsamt att se det. 

 

Vi går vidare till Peace & Love och Norrköping 2012, både de såg jag. Det var året de hade en imitation av en replokal som scen de första låtarna. På P&L såg jag det på håll, på skärmarna visades bara den fyrkanten, det var i sig häftigt. I norrköping samma sommar spelade de utanför flygeln och jag stod nästan längst fram, tredje raden ungefär. Det var så himla nära och den spelningen var helt underbar, den sommaren var en sån revansch från 2010. 

 

Sedan dröjde det, jag dissade Kent-fest vilket jag aldrig kommer att förlåta mig själv för, fan asså. Jag såg dem igen först 2015 på Bråvalla, en av de mest legendariska festival-spelningarna jag sett i mitt liv. Det var extremt coolt. Underbart då de hade med Miriam Bryant och dessutom Carolina Wallin Perez (som även var med i år) på kör. De var verkligen on fire då. 

 

I år blev det två konserter, mina två sista, premiären i min hemstad Linköping och den näst sista spelningen i Stockholm. I Linköping var det sittplats och det var efter en enormt jobbig dag. Jag hade varit på begravning och gråtit sönder hela ansiktet. Till Kent hade jag inte några tårar kvar. Hela den här turnén var dessutom ett enda stort segertåg så just där vändes allt till ett leende, just där kändes allt perfekt, ja utom det faktum att linköpingspubliken som vanligt sög på att vara närvarande, ärligt, nästan ingen stod upp den sista låtarna och nästan ingen på läktarna höll upp något ljus från telefonen där det hade passat. Vi stod iaf upp de sista låtarna, det spelade egentligen inte så stor roll, Kent var ändå helt fenomenala. Att de dessutom körde berg & dalvana, en låt jag givit som namn till min svenska lilla sidoblogg på tumblr, en låt som betytt så mycket. 

 

Det spelar ingen roll
om Du håller mig hårt
Ingen kommer att
minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi
älskade varandra

 

Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Stå ut med mig

 

De körde även en timme en minut som är en låt som lixom sitter i märgen på mig, fan det finns så många som jag vill säga min favoritlåt om. I Stockholm var listan ganska identisk, förutom att de körde Thinner och en helt ny låt som förmodligen aldrig kommer att släppas, så Kent att göra så. Under turnén har de spelat alla möjliga låtar, jag har följt med via Kent the fans som under sin instagram den sista turnén har lagt upp från ett stort antal spelningar. På denna näst sista spelningen spelade de inte socker, inte vinternoll2, inte ens lilla ego och inte december heller. Alla de spelades på den sista spelningen. Egentligen spelar det ingen jävla roll nu efter men jag har inte hört socker sedan 2008, jag har bara fått höra den live 1 gång, jag hade så gärna hört den. Just där och då brydde jag mig inte. Jag grät något otroligt under 747 och under hela resten av konserten, det blev plötsligt så tungt och så definitivt. Under förlåtelsen blev jag arg, Jocke tittade åt mitt håll och sjöng och jag blev lixom så arg på texten och så ledsen och det kom mer tårar. Jag stod precis så nära som jag ville, så att jag kunde se hela den enorma skärmen men åndå vara nära Kent. ca 6-7 raden ganska nära mitten av scenen. Det var varmt, jag hade inget vatten och kunde inte få något vatten, jag hade grym mensvärk, jag höll på att svimma, speciellt när det snöade på skärmarna eftersom det föll neråt, jag kunde inte ens titta då utan fick kolla ner i golvet, knaprade dextrosol hela spelningen. Det var med andra ord ganska hemskt och jag var mycket trött efter dagens ångestpärs som alltid sätter in vid större evenemang och logistik runt dessa. Detta gjorde ingenting, jag var så himla inne i konserten ändå och jag är så van, det är som det är bara. 

 

Och där faller ännu en tår
rinner nedför kinden
Jag ska kasta allt när jag går
Fräta bort allting med Thinner
speciellt sånt man
aldrig får glömma
Jag ska stanna kvar länge ikväll

 

Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta
Jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på
Förlåtelsen förlåtelsen?

 

Efter spelningen mötte jag upp med en gammal vän som jag inte träffat på ca 6 år, Lina. Det var underbart skönt att få sitta ner inne på quality hotel o snacka över ett glas vin en stund samtidigt som Dregen var DJ och folk i alla åldrar dansade runt oss. Det är häftigt att se att det finns så många olika som lyssnat på Kent, det är inte bara vi missanpassade tonårsjälar, det är alla typer av människor. Det var så fint att se. Saker och ting har verkligen satts på sin spets och jag har först idag nog verkligen insett hur stora Kent är och har varit för mig. 

 

På Lördagen gick jag i en parad för Kent, en hyllningsparad från medbogarplatsen vid debaser medis (som för den delen också går under snart) över skanstullsbron och fram till tele2arena, det var så mycket folk, återigen i alla åldrar. Jag hörde finska, danska, norska, tyska osv runt mig, det var många som rest långtför att ta ett sista farväl. I paraden gick ca 5000 fans bakom en livgardets trumkår, alla målade i skull-målning. Det var långt att gå men det var så mäktigt att vi fyllde hela skanstullsbron i längd och ännu längre. Det var sån vacker stämning, vi hade flaggor att vifta med och många fick gravljus att sätta ner vid arenan. Väl där insåg jag att dessa skulle sättas ner efter konserten och jag hade tight med tid, skulle ju gett mitt till någon där isf men jag åkte bara hem, jag får tända det och sätta det nånstans snart, jag tror inte jag är helt redo att säga hejdå än iaf. Det har fått brinna lite iaf och det är tanken som räknas antar jag. 

 

Jag hade velat stanna och se sista konserten oxå men jag hade inte råd, biljett hade jag lätt kunnat skaffa till mig men jag är utfattig nu i december efter en intensiv konserthöst. Dessutom fick jag åka hem till en glöggkväll med några av mina bästa vänner, även om jag var i någon sorts sömngångarstadie där jag inte riktigt visste var jag var så var det supertrevligt och så skönt under omständigheterna. Jag hade inte fixat att åka hem till ingenting efter paraden, det var så skönt för man inser att livet går vidare, det är bara att glida med och hängs sig kvar så går det oavsett om det känns omöjligt.

 

Idag släpptes den sista videon, den sista sången, de tryckte självklart på alla känslopunkterna de kunde. Det är något hopplöst sadistiskt att vilja få sina fans att gråta så mycket som de lyckats med denna höst. Jag blir nästan lite arg men kan bara desperat sjunga på stanna hos mig, vi tar hela texten, bara för att. Detta får avsluta, jag orkar inte skriva mer nu och ni har för länge sedan slutat läsa eller hur.

 

God natt Kent, Tack som fan för allt ni gett mig, Tack för att ni funnits där hela mitt liv, Jag älskar er! 

 

Det är över nu
Och Jag som aldrig gillat nostalgi
Jag gråter nu
Så släck mitt ljus
Över nu
Och Jag som alltid ville vara fri
Vill fångas nu
av din sköra röst
som alltid sprack
när du behövde tröst

Stanna hos mig
Du är allt Jag har
Stanna hos mig
Du är allt Jag har kvar

Det är över nu
och 1000 kalla tysta dagar
En plats ett slut
Så släck mitt ljus
Över nu
Och ensam har Jag dofterna kvar
Som ett tårögt barn
har du gjort mig svag
Det enda som gjorde mig till Jag...

Stanna hos mig
Du är allt Jag har
Stanna hos mig
Du är allt Jag har kvar

Som igår (hjärta) imorgon
När imorgon blir idag
Som igår (hjärta) imorgon
Du är allt Jag har kvar...

 

 
RSS 2.0