Håkan ♥

 

Hej, jag vill skriva om i Söndags, jag vill inte glömma detta. På senare tid har mitt minne svikit mig och jag minns bättre de saker jag skriver ner medans de finns kvar i huvet. 

 

Fram till i Söndags morse var jag supertaggad för Håkan på Ullevi men på morgonen så insåg jag plötsligt att 70000 pers är jävligt många, att bussen skulle anlända först 18, en halvtimme efter insläpp, att jag förmodligen skulle få en dålig plats, att jag säkert skulle bli kvävd i crowdet, att allt bara skulle gå åt helvete. Min ångest var så stark att jag var tvungen att ligga ner i min säng, tillslut tog jag mig upp och packade min matsäck o väska, lyckades få i mig lunch tillochmed, något har jag lärt mig genom åren iaf. På bussen lyssnade jag på Pierce the Veil för att dämpa ångesten, deras musik funkar som nån sorts medicin för mig men det kändes ju dumt att sitta o lyssna på screamo/metalcore när man ska se Håkan och dessutom sitter på en evenemangsbuss där alla lyssnar på Håkan, olika låtar som ljuder genom bussen från alla håll.

 

Efter 2 timmar på bussen började jag lugna ner mig och började kunna andas bättre, jag kunde stänga av min musik och bara lyssna på det alla andra lyssnade på och när jag gick av bussen kom bara peppen, jag nästan sprang mot Ullevi och råkade ramla in någonstans mitt i kön som blivit ett lämmeltåg, ingen märkte att jag råkade tjuva mig in i strömmen och så vips var jag inne på några minuter bara. Köpte vatten, gick och satte mig ganska nära staketet precis vid fållan. Kunde lätt tagit mig in i fållan men insåg att jag faktiskt inte ville det, jag ville inte ha stressen av att behöva ta mig ut därifrån och jag insåg att jag nog skulle ha bättre plats runt mig utanför den. Efter en timme väntan i solgass gick Sven-Bertil Taube på och jag hamnade på andra raden från staketet vilket var bra för där var det precis lagomt med plats och jag såg bra och kunde tillome se Håkan på riktigt därifrån, inte bara som en liten prick, sjukt bra. 

 

Sven-Bertil Taube var så speciell, lite som om man hade dragit upp min morfar på scen, så gullig. Härliga berättelser som berättades två ord i taget medans han var tvungen att tänka efter på vilka ord som kom efter de andra och pratade mer än sjöng även i låtarna, det var udda men oxå sjukt snyggt.

 

Sen gick Håkan på o var på scen i 3 timmar o en kvart. Det var helt sjukt att det höll på så länge, går ner i historien som den längsta konsert jag sett, tänk, han slog Cure med 35 minuter, galet. Om man dessutom räknar förband så blev det 4 timmar med en kort paus, de e ju helt knäppt. Jag var helt i extas från början till slut, i vissa låtar intesifierades det långt långt över för vad jag trodde var möjligt och rakt igenom var hela konserten helt jävla underbar. 

 

I låten jag vet vilken dy hon varit i kändes det som jag fick en riktig käftsmäll, grät genom hela låten och bara kände att jag har fan överlevt, jag tog mig hit och jag är bara så imponerad av mig själv. Det blev så sjukt överväldigande verkligen. 

 

När tonerna till Hurricane Gilbert drog igång blev jag sjukt förbannad, "han kan ju inte göra detta utan Daniel" hann jag tänka och så kom Daniel Gilbert ut på scenen och jag skojar inte när jag säger att jag verkligen nästan svimmade. Det var så himla starkt att se dem på scenen tillsammans igen. Inte fått se det sen 2011 och jag trodde verkligen aldrig någonsin att det skulle hända igen, jag sitter här nu o ba, "hände verkligen de där". Jag är så tacksam till Daniel att han ställde upp, att han dessutom stannade kvar även i nästa låt och även kom upp och körade på en låt mot slutet av konserten, så himla fint bara, så magiskt verkligen. 

 

Jag stod o längtade efter Miriam Bryant ett bra tag, blev så lycklig när det var dax för det är så jag säger det. Hon är verkligen my baby, asså, jag har följt henne från början och var ett stort fan långt före så mycket bättre. Jag är så gald att hon fick göra det här, att se henne så lycklig att hon grät medan hon sjöng öga mot öga med Håkan, när de la sig ner bredvid varandra på scentungan och bara sjöng till varandra, asså det var bara så vackert. Hon har verkligen en otrolig röst också, hon upphör aldrig att förundra mig, finaste Mririam.

 

Gästandet av Seinabo Sey var också sjukt vackert. På lördagen körde hon fri tillslut men på söndagen när jag var där körde hon jag hatar att jag älskar dig... och det var bara så jäkla snyggt, oxå så svårt att komma över. 

Även Sven-Bertil Taube gästade på scen med Håkan och de körde för sent för Edelweiss och han tog verkligen den till nya höjder, en av mina absoluta favoritlåtar. 

 

Att Thåström gästade var sjukaste överraskningen, jag stod bredvid två punkpappor som var där med sina tonåringar, de var imponerade av Håkan och så men när Thåström gick på smällde de totalt av. Var sjukt kul att se medans jag oxå smällde av rätt bra av det. Jag har aldrig sett Thåström live, såhär i efterhand undrar jag verkligen varför jag aldrig gjort det, ska gå o se en hel konsert med honom så snart det blir möjligt! 

 

Fyrverkerierna mot slutet, konfettiregnet, göra vågen med 70000 pers innan showen, showen i helhet, scenen med artwork av Alexander Jansson (en av mina favorit-konstnärer), gästartisterna, publiken, talen, HÅKAN och bara allt gjorde kvällen helt och hållet oförglömlig. Jag har fortfarande inte ens börjat hämta mig rent emotionellt och ikväll ska jag se Muse i globen. Mitt liv asså, det är fan galet och jag älskar det! 

 

Här har ni några klipp ni måste kolla in från konserterna, tryck på orden, klippen kommer upp: