♥ KENT ♥

 

Jag har försökt att skriva det här inlägget sedan jag fick veta att Kent tänkte sluta, det känns fortfarande omöligt nu när allt är över. Allt har varit som en virvlande tornado i mitt bakhuvud som jag inte kunnat plocka fram. Att mitt favoritband, det band som funnits hela mitt liv inte skulle finnas mer. Det band som betytt så mycket i så många skeenden i mitt liv. De som alltid bara har varit där när jag behövt dem och alltid släppt en ny skiva just när det har varit som mest nödvändigt i mitt liv. De som har satt ord på känslorna på det mest djupa sättet. 

 

Jag vill berätta om helgen, om hur jag såg den näst sista spelningen och gick med i den enorma hyllningsparaden med ca 5000 andra fans, om hur jag hamnade nära scenen i en enorm arena precis som jag ville, om hur jag vann så många gånger över min ångest denna helg och om hur mycket jag grät när jag insåg att det var för sista gången jag och Kent sågs och om ckocken över hur jävla ont det gjorde att inse det. 

 

Men först vill jag berätta om min tid med Kent, om hur det började, i vilka stunder de har varit extra viktiga och om vilka låtar som för alltid kommer att betyda allt för mig. Med andra ord ett rätt enormt inlägg. 

 

Det hela började med att min mamma fick en bränd skiva i julklapp av min morbror, det var Vapen och Ammunition med Kent (eller tiger-skivan som 13-åriga jag kallade den), detta var julen 2002 och brända skivor var visserligen the it thing men redan då en väldigt lat julklapp. Det hör även till historien att min mamma alltid har hatat Kent, då som nu. Hon har verkligen aldrig fattat hur man kan lyssna på något så deppigt och enligt henne supertråkigt och bara dåligt. Genom åren har jag inte ens fått spela dem i bilen. år 2002 spelades Kent på ZTV hela tiden och jag hade redan hört ett par låtar, i preferin hade jag hört mycket mer tidigare men det var den skivan som tog tag i mig. Mamma gav den till mig, hon ville inte ha den. Jag tog den till mig, ärligt det var jag o tigern mot allt. Visst har det funnits många andra band som betytt mycket, utländska band, jag vet inte Kent har lixom känts mer nära för det är på svenska. Det har varit min trio: Kent, BD och Håkan, nu har jag bara Håkan kvar. 

 

Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...

 

Efter att jag fått tiger-skivan lyssnade jag bara på den med Kent, det kom fler skivor, jag lyssnade på singlarna, jag tror jag laddade ner the hjärta och smärta ep och dom som försvann var en mycket viktig låt för mig när den kom. Men jag köpte inga skivor, jag lyssnade inte tillbaka på de gamla låtarna som kommit före 2002, de hade jagsom sagt bara hört i perferin under uppväxten. Det skulle dröja tills jag var 18, år 2007 på julen fick jag en Kent-biljett i julklapp av pappa. Jag fortsatta lyssna intensivt på pärlor, dom andra och socker men jag lyssnade inte tillbaka. En vecka före konserten säger pappa åt mig att lyssna på en himmelsk drog, han säger att den har en hemsk text men ett jäkla bra beat. Den låten satte igång något i mig, orden "Då kommer känslan, den smygande känslan, den enda jag inte rår på, då stänger jag själen, klämmer ihjäl den" var lite för nära vad jag gick igenom under sista halvåret i gymnasiet. Så kom konserten, de spelade inte den låten men med den konserten sattes allt i spinn.

 

Efter det lyssnade jag tillbaka på allt och till sommaren bokade jag in Kent och Håkan Hellström live i Eskilstuna med min dåvarande pojkvän. Den spelningen var helt absurd, Håkan var förband till Kent, bara en sån sjuk sak. Sedan var den som sagt i Eskilstuna vilket är Kents hemstad och Jocke Berg pratade nästan lika mycket som han sjöng. Det hör till saken att Jocke ofta har svårt att hitta orden och inte brukar bli den som är långrandig men där hade han så mycket minnen och var helt överexalterad över att få berätta hur låtar skrivits och vilka gator allt hänt på. Jag tror det är lite därför de inte hade med tuna på sin sista turné, Jocke gillar inte nostalgi, att se tillbaka och jag tror Tuna ligger för nära hjärtat för att säga hejdå till. I alla fall på den spelningen passade de på att spela håll ditt huvud högt, där spelades den in och släpptes sedan i den box som täckte 10 skivor med Kent. Den fick jag i födelsedagspresent det året. Med den boxen kunde jag dyka ner i Kent och helt enkelt vinna tillbaka allt jag missat under åren. 

 

Från 2008 lyssnade jag intensivt på Kent, under sommaren 2008 jobbade jag som tidningsbud och de var då mitt soundtrack. Det hände mycket hemskt 2008, det var ett av mina svåraste år att ta mig igenom. Ni kan inte ens gå tillbaka här och läsa om 2008, jag skrev inte här då, det var för privat och tungt. Det är det fortfarande, låt mig ha det för mig själv. Men ni vet lägger några textrader här nedan:

 

 

 

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

 

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår...

 

Du faller handlöst framför mig
på din väg mot okända land
Och när din sjukdom tagit dig
ska jag ge någon gata ditt namn

Tar fram vår kamera
Tar ännu en bild
Där du bara ler och ligger still

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
Ja, det verkar så enkelt vännen
Men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå...

 

Sedan dröjde det till 2010 innan jag såg Kent igen, då var Kent deppigare än någonsin, det var sommaren de gick av i förtid på en hel drös konserter. De hade förlorat en nära vän vad jag minns. Jag jobbade som funktionär på Peace & Love, min första festival. Jag jobbade när de spelade och jag bad mina kollegor om att få gå så långt bort från scenen som möjligt, jag ville inte höra det jag inte fick se. Vi hade patrullering mellan camping och festival så det blev inte så svårt. Efter en knapp timme av konserten var vi där igen, i närheten och jag hörde introt till mannen i den vita hatten. På grund utav att jag visste att det är deras sista låt kunde vi efter att ha frågat teamleader över radion (man frågar alltid först) om vi skulle hjälpa till vid entrén. Jag visste att snart skulle tiotusentals personer välla ut och ingen skulle vara beredd, det var en halvtimme kvar till de skulle ha slutat. Vi sprang dit och hoppade in i den mänskliga kedjan som såg till att människor inte sprang rakt ut i rondellen bland bilarna. Man skulle kunna tro att folk är smartare men icke. På Arvikafestivalen fick jag se dem. Då spelade de M som jag la in texten till ovan. Det var en mörk spelning, jag kände ingen pepp, de var så trötta och ledsna. Jocke pratade inte alls och M var det tyngsta och mest deppiga jag sett ett band göra. Det var i sanningens namn bara ledsamt att se det. 

 

Vi går vidare till Peace & Love och Norrköping 2012, både de såg jag. Det var året de hade en imitation av en replokal som scen de första låtarna. På P&L såg jag det på håll, på skärmarna visades bara den fyrkanten, det var i sig häftigt. I norrköping samma sommar spelade de utanför flygeln och jag stod nästan längst fram, tredje raden ungefär. Det var så himla nära och den spelningen var helt underbar, den sommaren var en sån revansch från 2010. 

 

Sedan dröjde det, jag dissade Kent-fest vilket jag aldrig kommer att förlåta mig själv för, fan asså. Jag såg dem igen först 2015 på Bråvalla, en av de mest legendariska festival-spelningarna jag sett i mitt liv. Det var extremt coolt. Underbart då de hade med Miriam Bryant och dessutom Carolina Wallin Perez (som även var med i år) på kör. De var verkligen on fire då. 

 

I år blev det två konserter, mina två sista, premiären i min hemstad Linköping och den näst sista spelningen i Stockholm. I Linköping var det sittplats och det var efter en enormt jobbig dag. Jag hade varit på begravning och gråtit sönder hela ansiktet. Till Kent hade jag inte några tårar kvar. Hela den här turnén var dessutom ett enda stort segertåg så just där vändes allt till ett leende, just där kändes allt perfekt, ja utom det faktum att linköpingspubliken som vanligt sög på att vara närvarande, ärligt, nästan ingen stod upp den sista låtarna och nästan ingen på läktarna höll upp något ljus från telefonen där det hade passat. Vi stod iaf upp de sista låtarna, det spelade egentligen inte så stor roll, Kent var ändå helt fenomenala. Att de dessutom körde berg & dalvana, en låt jag givit som namn till min svenska lilla sidoblogg på tumblr, en låt som betytt så mycket. 

 

Det spelar ingen roll
om Du håller mig hårt
Ingen kommer att
minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi
älskade varandra

 

Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Jag behöver dig
Håll ut Stå ut med mig

 

De körde även en timme en minut som är en låt som lixom sitter i märgen på mig, fan det finns så många som jag vill säga min favoritlåt om. I Stockholm var listan ganska identisk, förutom att de körde Thinner och en helt ny låt som förmodligen aldrig kommer att släppas, så Kent att göra så. Under turnén har de spelat alla möjliga låtar, jag har följt med via Kent the fans som under sin instagram den sista turnén har lagt upp från ett stort antal spelningar. På denna näst sista spelningen spelade de inte socker, inte vinternoll2, inte ens lilla ego och inte december heller. Alla de spelades på den sista spelningen. Egentligen spelar det ingen jävla roll nu efter men jag har inte hört socker sedan 2008, jag har bara fått höra den live 1 gång, jag hade så gärna hört den. Just där och då brydde jag mig inte. Jag grät något otroligt under 747 och under hela resten av konserten, det blev plötsligt så tungt och så definitivt. Under förlåtelsen blev jag arg, Jocke tittade åt mitt håll och sjöng och jag blev lixom så arg på texten och så ledsen och det kom mer tårar. Jag stod precis så nära som jag ville, så att jag kunde se hela den enorma skärmen men åndå vara nära Kent. ca 6-7 raden ganska nära mitten av scenen. Det var varmt, jag hade inget vatten och kunde inte få något vatten, jag hade grym mensvärk, jag höll på att svimma, speciellt när det snöade på skärmarna eftersom det föll neråt, jag kunde inte ens titta då utan fick kolla ner i golvet, knaprade dextrosol hela spelningen. Det var med andra ord ganska hemskt och jag var mycket trött efter dagens ångestpärs som alltid sätter in vid större evenemang och logistik runt dessa. Detta gjorde ingenting, jag var så himla inne i konserten ändå och jag är så van, det är som det är bara. 

 

Och där faller ännu en tår
rinner nedför kinden
Jag ska kasta allt när jag går
Fräta bort allting med Thinner
speciellt sånt man
aldrig får glömma
Jag ska stanna kvar länge ikväll

 

Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta
Jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på
Förlåtelsen förlåtelsen?

 

Efter spelningen mötte jag upp med en gammal vän som jag inte träffat på ca 6 år, Lina. Det var underbart skönt att få sitta ner inne på quality hotel o snacka över ett glas vin en stund samtidigt som Dregen var DJ och folk i alla åldrar dansade runt oss. Det är häftigt att se att det finns så många olika som lyssnat på Kent, det är inte bara vi missanpassade tonårsjälar, det är alla typer av människor. Det var så fint att se. Saker och ting har verkligen satts på sin spets och jag har först idag nog verkligen insett hur stora Kent är och har varit för mig. 

 

På Lördagen gick jag i en parad för Kent, en hyllningsparad från medbogarplatsen vid debaser medis (som för den delen också går under snart) över skanstullsbron och fram till tele2arena, det var så mycket folk, återigen i alla åldrar. Jag hörde finska, danska, norska, tyska osv runt mig, det var många som rest långtför att ta ett sista farväl. I paraden gick ca 5000 fans bakom en livgardets trumkår, alla målade i skull-målning. Det var långt att gå men det var så mäktigt att vi fyllde hela skanstullsbron i längd och ännu längre. Det var sån vacker stämning, vi hade flaggor att vifta med och många fick gravljus att sätta ner vid arenan. Väl där insåg jag att dessa skulle sättas ner efter konserten och jag hade tight med tid, skulle ju gett mitt till någon där isf men jag åkte bara hem, jag får tända det och sätta det nånstans snart, jag tror inte jag är helt redo att säga hejdå än iaf. Det har fått brinna lite iaf och det är tanken som räknas antar jag. 

 

Jag hade velat stanna och se sista konserten oxå men jag hade inte råd, biljett hade jag lätt kunnat skaffa till mig men jag är utfattig nu i december efter en intensiv konserthöst. Dessutom fick jag åka hem till en glöggkväll med några av mina bästa vänner, även om jag var i någon sorts sömngångarstadie där jag inte riktigt visste var jag var så var det supertrevligt och så skönt under omständigheterna. Jag hade inte fixat att åka hem till ingenting efter paraden, det var så skönt för man inser att livet går vidare, det är bara att glida med och hängs sig kvar så går det oavsett om det känns omöjligt.

 

Idag släpptes den sista videon, den sista sången, de tryckte självklart på alla känslopunkterna de kunde. Det är något hopplöst sadistiskt att vilja få sina fans att gråta så mycket som de lyckats med denna höst. Jag blir nästan lite arg men kan bara desperat sjunga på stanna hos mig, vi tar hela texten, bara för att. Detta får avsluta, jag orkar inte skriva mer nu och ni har för länge sedan slutat läsa eller hur.

 

God natt Kent, Tack som fan för allt ni gett mig, Tack för att ni funnits där hela mitt liv, Jag älskar er! 

 

Det är över nu
Och Jag som aldrig gillat nostalgi
Jag gråter nu
Så släck mitt ljus
Över nu
Och Jag som alltid ville vara fri
Vill fångas nu
av din sköra röst
som alltid sprack
när du behövde tröst

Stanna hos mig
Du är allt Jag har
Stanna hos mig
Du är allt Jag har kvar

Det är över nu
och 1000 kalla tysta dagar
En plats ett slut
Så släck mitt ljus
Över nu
Och ensam har Jag dofterna kvar
Som ett tårögt barn
har du gjort mig svag
Det enda som gjorde mig till Jag...

Stanna hos mig
Du är allt Jag har
Stanna hos mig
Du är allt Jag har kvar

Som igår (hjärta) imorgon
När imorgon blir idag
Som igår (hjärta) imorgon
Du är allt Jag har kvar...

♥